Mitt namn är Magnus Avasalu och jag är inte bara specialtalskrivare på Taltips, jag är också en osannolikt stolt farbror till världens vackraste och bästa brorsbarn. Till ett av dem är jag dessutom gudfar, vilket naturligtvis inte är oväsentligt i det här sammanhanget. Ramlar ett doptalsuppdrag ner på mitt tangentbord är talmuserna vanligtvis givmilda med orden. Alla typer av tal är stimulerande att skriva, men när föremålet är en sprillans ny människa är det extra roligt att forma språket till charmfulla sneglingar på livet.

1826, när den blivande Karl XV döptes, avslutade ärkebiskop Carl von Rosenstein sitt doptal till den lille prinsen med följande ord: ”Furstliga barn, nalkas nu det altare, där ingången till Guds och Vår Herres Jesu Kristi nåderike för dig öppnas. Kom här in, du Herrans välsignade! Måtte vi och de efterkommande hos dig, hjältars afkomling, framdeles icke blott i anletsdragen, utan äfven i den säkra blicken, i det lugna allvaret, i den intagande mildheten, i den sanna gudaktighetens rena stämpel igenkänna dem, genom hvilka försynen skänkt dig lifvet!
Herre, våra fäders Gud, hör vår bön, stadfäst vårt hopp!
Amen!”

Vill man undvika att skapa ofrivillig komik gör man klokt i att inte formulera sitt doptal så nuförtiden. Texten ger dock en inblick i hur tidsandan påverkar riter som annars kan förefalla tidlösa. Det går i högsta grad mode även i doptal. Den sprudlande livsnjutaren Gustaf Adolf Ekdahl, gestaltad av Jarl Kulle, håller i slutet av ”Fanny och Alexander” ett oemotståndligt doptal. Familjen Ekdahl är återsamlad vid en dopfestlighet, och talet är till bredden fyllt av livsglädje, ljus, värme och en insikt om att det Ekdahlska husets sanna hemvist är i ”det lilla och enkla livet”. Talet fångar precis vad ett bra doptal ska fånga: livets och ljusets seger över de långa skuggor som griper in i våra liv. Manuset är skrivet av Ingmar Bergman och talet framfört av Jarl Kulle, vilket medför en ribba som nästan försvinner bland molnen. Men siktar man mot de höjderna, kommer man bortom ribban att skåda himlen för några ögonblick. När man döps upptas man i den kristna kyrkan, ett faktum som kanske glöms i vårt ovanligt sekulariserade land. Seden att doppas i vatten, eller tvätta sig på något sätt, återfinns i flera religioner och riter. Det kristna urdopet är naturligtvis Johannes Döparens dop av Jesus i Jordanfloden, efter vilket Guds ande kom ner från himlen i form av en duva. Därefter stod det
klart att Jesus är den som döper människorna med helig ande.

De flesta av oss förknippar nog ändå dopet med att man får sitt namn vid ceremonin. Det stämmer inte riktigt, prästen ger inte namnet vid dopet utan döper barnet med det namn som föräldrarna har valt i förväg. Att namngivning och dop ändå sammankopplas bygger på den judiska traditionen att kombinera omskärelse med namngivning. Vid vuxendop var det tidigare vanligt att man antog ett helgonnamn vid dopet, för att markera dagen då man slog in på den smala vägen.

Det doptal som förekommer i själva dopgudstjänsten hålls i regel av prästen, men det kan också hållas av en av faddrarna. Planerar man att som fadder hålla talet i gudstjänsten själv, bör man konsultera prästen som ska förrätta dopet. Dessutom bör ett sådant doptal innehålla ett tydligt budskap kring vad det kristna dopet innebär. Det finns, med andra ord, gränser för
hur mycket man kan ta ut svängarna i ett sådant tal. Väljer man, som de flesta gör, att hålla sitt tal på någon form av mottagning efter dopet, är det naturligtvis friare att utforma talet efter egna önskningar.

I alla händelser ska man ta fasta på ljuset och glädjen som omger ett dop. Det barn som är anledningen till att Du ska tala, är utan tvekan världens vackraste och bästa.

Du är välkommen att kontakta mig för ett specialskrivet doptal!

Ansvarig för denna tjänst är www.taltips.se och våra proffsskribenter.